Bild
Nästa artikel
Dr nostalgi

Dr nostalgi

Reportage

Han har sysslat så mycket med 50-talet att det känns som om han har doktorerat på sin barndom. Men för Lasse Åberg är nostalgi lika mycket lek som allvar.

 

Text: Maja Aase  Foto: Håkan Flank

Nu kan det sägas: Lasse Åberg tycker illa om nostalgi.

Det vill säga andras nostalgi.

– Det blir mest sentimentalitet. Något klibbigt som sätter sig fast och det är så många som håller på att jag spyr.

– Men, jag erkänner: det är mitt fel alltihop!

Helt rätt. Herr Åberg var tidigt ute med sina minnen från nostalgidecenniet framför alla andra: 50-talet. Det är som om de flesta svenska män har gått omkring i likadana töntklassade sandaler som Lasse, spelat med likadana kulor, kollat på samma äventyrsklassiker och fått lika kassa tänder av de där halvätna paraplyklubborna, som är så – just det – nostalgiskt klibbiga.

70-åringen Lars Gunnar Åberg säger att han i princip har doktorerat på sin Björnklisterdoftande barndom, genom grävandet i den ljumma tristessen bland funkislängorna i huvudstadens förort Fredhäll.

– Freddan är väldigt laddat för mig. Jag drömmer ofta om den där miljön, med husen som klossar, lika tråkiga då som nu.

 

Lasse var en Fredda-stare, en unge bland ungar som lirade boll ute på gatorna med anorektisk trafik. Kom det en bil ropades det: ”Hets grabbar, en bil.” Och utflykterna med brorsan gick till en filt i parken intill, för en stunds mumsande på tigerkaka, ”kärleksfullt övervakade av vår rara moder”.


Cigaretterna var aldrig så spännande som då: lösa Boy eller Robin Hood.

Mopparna puttrade mest: Apollo 840:- kedjedriven. Zündapp 425:- motor påhäng.

Orden klurade bäst: Tåbira. Tjejbaciller. Tungslät.

Och leksakerna var drömlikast: Shucobilen, med tuta och växel, som såg ut som en crèmefärgad Jaguar xk150:

 

För mig är bilformgivningen

efter 1960 en katastrof

Dom ser inte ut som bilar

Som Schucobilar

(ur Två lösa Boy och Rekordmagasinet)

 

Förutom att han storknar av nostalgi tycker Lasse Åberg att andras minnen är alltför gulliga:

– Det är ju inte bara happy grejor som dyker upp när man ser tillbaka. Utan även trauman.

Bland flabben och fnissen, och en ”högst normal” och ”lagom asocial” barndom finns taggarna: Elaka Benke. Den missade badbussen (”Det är väl ingenting att gråta för stora starka karln”). Och övergivenheten.

– Självömkan är en fantastisk känsla att ösa ur. Jag fick scharlakansfeber och låg elva veckor på Söderhamns Epidemisjukhus. Det här var före penicillinet och mamma och pappa var inte där. Det blev som en snyting för en fyraåring. Och jag låste in mig i mig själv.

 

… jag kommer inte åt honom

jag hittar inte till salen

där han tyst ligger och hulkar

som en annan morsgris

(ur Lasse Liten)

 

Lasse Åberg är ofta en eftertänksam berättare, som i snart 40 år undrat vem den där kortbrallade killen egentligen var. Och varför barnet och den vuxne fortfarande är så lika.

Samtidigt är han en av Sveriges mest framgångsrika samlare och folkkära underhållare, men ingen högstatusprofil. Säkert har det blivit för mycket, för lättfattligt, för omtyckt. Eller som han själv har analyserat sitt arbete: ”Jag vill inte vara exklusiv och nå en liten elit. Jag vill nå en stor elit.”

 

Men den som tittar noggrant ser mer än Musse Pigg-samlaren, Electric Banana Band och ikonen Stig-Helmers knapp för juice rakt ner i flygplansglaset. På omslaget till boken Lasse Liten. En ängslig pojkes memoarer sitter en grabb i basker på en hög med bildäck. Mörka ögon och knäppta händer, bunden med linor och rep.

Den vuxne Lasse skriver stillsamt om att fjäska för att vara till lags, om Roger som drunknade och förälskelsen i Olga, som fick Lasse att göra bilar av suddgummin och fyra häftstift.

Inga märkvärdigheter:

– Det var en rätt så händelselös uppväxt. Inga stora dramer i mitt liv.

Men Åberg är en ovanlig storyteller.

– Hela livet har jag haft känslan av att jag vill meddela mig och visa upp vad jag hittat och hittat på. Till roliga timmen i skolan på lördagarna hade jag med mig mina egna skämtteckningar. Eller så återberättade jag scener ur filmer som Slaghöken med Errol Flynn: ”Då kom han vettu å finta.” Hemma var farsan slagfärdig och easy going och jag vill också roa.

 

Lasse Åberg har sedan länge använt sin begåvning till att minnas det privata och träffsäkert omvandla det till något större och gemensamt. Böckerna och filmerna kallar han för rapporter från folkhemmet, och i jobbet ser han sig som ett slags oförlöst antropolog.

– Vi människor glömmer nästan ingenting. Med rätt input och rätt retning drar det igång. Det är skrämmande och kul, men för att det ska fungera gäller det att skapa en återblick som fler kan känna igen sig i. Det ska andas på riktigt men med en förstärkt riktighet.

För att Åberg ska stå ut måste nutidsarkeologin vara lagom.

– Det gäller att njuta i små doser. Jag ägnar mig åt framtiden också. Jag är en typisk person som hela tiden tänker på vad jag ska satsa på härnäst. Och jag är tacksam för min nyfikenhet. Det är ett karaktärsdrag. Många är nöjda personer, de sitter där som katter, men om jag inte rör mig så dör jag.

Själv har han köpt en ladugård, i Bålsta mellan Enköping och Stockholm, och blivit mus-eichef för sitt eget mus-eum, där han stoppat in sina intressen och samlingar av moderna antikviteter, som serier, serieinfluerad konst, popkonst, Musse Pigg-figurer och andra Disney-antikviteter.

Där både bor och jobbar han. Hemmavid, en bit från mus-eet, lullar Lasse runt i tejpade filttofflor och tröjor med slogans som ”Bollnäsgrillen – alla tiders”. Om ett drygt år är det tänkt att en ny film ska ha premiär och Lasse har skrivit manus på papper, med blyertspenna.

– Det gör jag mest för att kunna sudda på riktigt. Jag gillar inte att deleta på datorn. Och så tänker jag ungefär i samma hastighet som när jag skriver för hand.

 

Arbetstiteln har under åren varit En störd nörds börd och handlingen cirklar, naturligtvis, kring den hårt typecastade figuren Stig-Helmer, som tillsammans med norske karaktärsskådisen Jon Skolmen sitter och minns tiden då ett inkört, hårt knä mot en stackars, ömmande lårmuskel kallades för Kinapall.

Självklart ska elake Benke vara med i filmen. Plågoanden, som när han i tunnhårig ålder stötte ihop med Lasse, småpratade snällt och sa: ”Visst hade vi lattjo i Freddan.” Och atmosfären ska vara mättad av fynd från minnenas berg- ochdalbana.

– Jag har en duktig attributör och scenograf. Jag skriver i manus att det ska vara en radioaffär från 1958, 1959 och de fixar resten.

Sedan förra filmen Hälsoresan (1999) har Lasse gjort lika mycket pyttipanniga grejor som alltid: showkonst, konstkonst och annan konst. Som att lira med svängiga bandet Stig-Helmer

Experience eller Electric Banana Band. Eller slänga ihop en utställning med extra tacky souvenirer, eftersom det är kul med tallrikar i trä och snäckskepp från Gränna (”Folk har dålig smak och gillar det där fula. Eller så har folk bra smak och köper det fula på skoj, för att kunna skratta åt andra som gillar det på riktigt.”)

Just den här dagen har han sträckbläddrat sig genom tre nummer av Riksettan, och underkänt logotypen (”för plottrig”). Sedan tagit ner en Roy Lichtenstein från kaféväggen och tillsammans med allt-i-allon Bosse hängt upp en ny tavla av Lotta Hannerz, en konstnär i det så kallade ropet.

Mus-eichefen kliver omkring klädd som en storstads-designer (svarta jeans), hälsar på rara tanter i scarf, som förtjusta ler åt Stig-Lasse-Helmer, och han ser ut att vara bara något äldre än Trazan Apansson.

– Hur mår du idag? frågar han tjejen bakom matdisken, vid väggen med emaljskyltar som ”Loranga är drycken” och ”Drick N. Åbergs Kaffe”. Sedan sätter han sig på en egendesignad stol med musse-öron på ryggkanten och börjar äta.

– Jävlar vad de ror på med räkor på mackorna.

I bakgrunden hörs en bandad Lasse hälsa välkomna in till samlingarna i mus-ei­delen av ladugården. Lasse pekar på en kaféhylla och den nytillkomna förpackningen med Raketost. För att sedan konstatera att det knappast finns någon mer söndertjatad ost, som dessutom inte smakade någonting.

Till skillnad från hans egen barndoms smuliga, torra minnesmättade Madeleinekaka – mandelkubben.

– När jag var springschas åt Tranebergs Livs hade vi tillgång till gårdagens överblivna mandelkubbar. Vi har något slags rekord, min kompis Lars-Erik och jag. Tio stycken mandelkubb och en liter mjölk.

Karaktärsingrediensen i mandelkubb är bittermandel. En passande symbol för Lasses förkärlek för det bitterljuva. I boken Två lösa Boy och Rekordmagasinet funderar han över Svensk Uppslagsboks gammaldagsiga översättning av nostalgi: ”lidande, hemlängtan, nervöst tillstånd”:

 

Jag trodde nostalgi var ett slags

tillbakablick

av bitterljuv karaktär

Nu när vi inte har nån framtid

tycker jag nostalgi är som nån slags

krökt framtidstro

 

I Lasse Åbergs analys av 1950-talet ingår att det var ett utdraget decennium, som pågick fram till 1967, alltså året före ungdomsrevolutionerandet. Meningen med existensen har Lasse också tänkt ut:

– Livet är som att tappa en vante. Man slänger den andra och hittar den första.

Och så gillar han fortfarande att säga tandis och sällsis, men han förstår inte hur lille Lasse stod ut med att läsa böckerna om Biggles och Hjortfot: alldeles för krångliga meningar utan action och för många gingo. Däremot har han inte växt ifrån barndomens cyklande (fasterns ballonghoj var ”en jävla koloss för en späd pojke på 38 kilo”) och det har aldrig blivit av att ta körkort.

– Jag har aldrig haft något motorintresse och aldrig någon moped. Men Farbror Viktor, han jobbade i skogen och körde en 98-kubikare med strut och läderhuva. Och Arbetarbladet innanför skinnjackan när det var kallt.

Vägarna och bilarna var så mycket snyggare när Lasse var grabb. Och grejorna var roligare, som ”rudishöjdaren” nummer ett: Rattmuffen.

– Jag skulle vilja ha en vit Cadillac Eldorado med röd skinnklädsel stående i vardagsrummet. Där skulle jag sitta och titta på TV.

Eller slå i böcker:

– Jag är ett fan av lexikon. Konversationslexikon och tjocka lexikon, med flaggor på insidan av pärmarna. Det är ett kul sätt att lära sig saker och bli tvärallmänbildad. Man letar en grej och hittar tre andra.

Genom åren har Lasse Åberg återskapat sin uppväxt genom att köpa. Att så snabbt fixa en högklassig Disney-merchandise-samling klarade han av tack vare Sällskapsresornas filmmiljoner och utbudet på auktionshus som Christie’s och Sotheby’s. Annat, som tablettaskar, filmisar, plasticleksaker och gamla Fantomen, har han köpt på loppisar och i antikbodar.

– Vi bodde så trångt så att morsan langade iväg allt. Jag har inte kvar en enda leksak. Som vuxen raljerade jag någon gång över det, men vi hade inte plats. Så var det. Jag har fått återskapa min barndoms rekvisita.

 

Ett fotoalbum är det som finns kvar från Freddan, men det var inte där han hittade bilden på Lasse ”Ålen” Åberg, 16 år, en mafiososnubbe med ”flottigt hår, Ray-Ban-glasögon, nylonskjorta, gangstersvid” – det var ”en hänsynslös gammal lekkamrat” som kom med fotografiet. Jobbigt på sitt sätt, att inse att Lasse inte bara varit rädd och liten.

När Lasse Åberg började retrospektera sig själv var han i 35-årsåldern. En hygglig reklamare och grafisk designer, som gått Konstfack, blivit lite äldre och insett att han inte längre behövde spela vuxen. Sedan dess har han glädjearbetat med det han gillar och återskapat stämningar och miljöer han tycker är vackra. Skönhet och historia är nödvändigt. Men alla beslutsfattare begriper inte det:

– De där traditionslösa männen skiter fullständigt i hur det ser ut. Hela miljonprogrammet är en skandal och taskigt byggt. De har förstört småstäderna, alla har fått ett look-a-like-centrum. Och nu rivs Stadshotellet i Enköping, för att de pekuniära krafterna tycker att det är för dyrt att ha det kvar.

Var det bättre förr?

Lasse skrattar. Sedan kommer det ett mnja:

– Som barn blev jag inte utsatt för hela världen utan skyddades från verkligheten. Idag är världen som en by och skvallret rör sig fort. Ungarna får katastrofer och krig rakt i nosen. Jag vet inte om det är bra att man får skiten över sig redan när man är liten, säger Lasse, och får det att låta som oavgjort.

Då–nu?

Det verkar luta åt 1–1.  

Taggar: Reportage, Hem

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.