Sista Färden

Dimman låg tät över gärdena, när jag tidigt en oktobermorgon började jakten på det som fanns kvar av bilen som en gång hade registreringsnummer A 51506.

Bilens chassiplåt hade helt nyligen hittats i botten på en kartong i Svabens­verk och det var tack vare den som jag visste att det rörde sig om en ljusblå Ford Customline av årsmodell 1955 med fyra dörrar och en rak 6:a under huven. Mitt första mål var Enviken, en klunga kåkar norr om Falun där rockabilly­-kulturen och känslan för 50-talet är starkare än någon annanstans i Sverige. Det var också där som ratten skulle finnas, liksom en hög tillknycklade lister och ett av bilens bägge solskydd.

Vägen dit var inte mycket att säga om. Enköping var någonting suddigt borta till vänster och Sala såg jag inte röken av överhuvudtaget, eftersom vägen numera går i en vid båge vid sidan om. Detsamma gäller Avesta. Avesta­forsen, stod det på en skylt vid vägen. Det var ungefär allt. Några mil senare gled utkanterna av Hedemora förbi utanför sidorutan och där hittade jag också en bensinstation, där det gick bra att tanka och gå in och betala i kassan. Det är inte alltid man kan göra det i gryningsljuset. På så sätt kom jag i alla fall till Falun. Inte till själva stan, dock, men väl till några skyltar som antydde att residensstaden i Dalarna låg någonstans i närheten. Så verkar det vara överallt. Jag menar inte att man till varje pris måste damma rakt över Stora torget i varje stad man kommer till, men lite roligare än så här kunde det ändå vara på vägen.

Väl framme i Enviken sick-sackade jag över en gropig grusväg som ledde hem till Kjell Backlund och till för mig totalt oväntade minusgrader och ishalka.

– Här har du ratten, sa Kjell. Och här är listerna som blev kvar. Jag tror dom satt runt rutorna.

I bråten vi gick igenom fanns också ett solskydd som nog aldrig mer skulle få se dagens ljus. Det var i samma blå färger som bilen i övrigt – waterfall blue och regatta blue.

 

Det var tidigt på morgonen den 2 oktober 1959 som Gösta och Astrid Hansson från Juniskär utanför Sundsvall satte sig i familjens lilla vita Wartburg för att fara till Stockholm och köpa en ny och lite större bil.

– Vi hade ju tre barn som skulle ha plats också, förklarar Gösta. Vi tänkte oss en amerikansk Ford, eller något liknande.

Riksväg 13 förbi Hudiksvall och Söderhamn och sedan vidare på länsväg 306 till Bollnäs och Alfta, därifrån rakt genom de milsvida Hälsingeskogarna ner till John Hansson i Svabensverk. Han körde taxi där, precis i gränstrakterna mellan Dalarna och Hälsingland. Han var kusin till Gösta och i garaget stod en Ford Customline 55.

 

Nästa dag tog de Wartburgen till Stockholm. Det var Gösta och Astrid och så John, som ju kunde lite om bilar.

– Vi åkte runt till en massa olika bilfirmor i Stockholm och till sist hamnade vi på ett litet ställe i Midsommarkransen, minns Gösta. Jag tror dom hade bara fyra eller fem bilar till salu. Men en av dem var en Customline och den köpte jag. Priset – som Gösta minns det – var 7 000 kr.

– Men jag tror vi prutade till 6 000, eftersom John tyckte att bilen hade gått lite väl långt. Sen fick jag 3 000 för Wartburgen också. Resten betalade jag kontant, 3 000.

Så började den sista färden mot Sundsvall.

– Bilen spann som en katt, säger Gösta. Säkerhetsbälten fanns det också och dom hade vi på oss.

 

Efter att ha lämnat av John Hansson i Svabensverk åkte de tillbaka samma väg som de kommit, upp över skogen och vidare bort mot Bollnäs och Söderhamn. Där – strax före Söderhamn– ligger Mohed och Moheds flygplats. Och då – när  Gösta och Astrid kom där 1959 – gick vägen rakt över fältet.

– Innan vi åkte över stannade vi och tog en rök ute på vägkanten. Sen av någon anledning satte vi inte på oss bältena igen och det var nog tur det.

Ljussignalerna som fanns där visade grönt, så Gösta la i 1:an och drog iväg ut över fältet. Då upptäckte han flygplanet.

– Jag såg det genom sidorutan. Det var på väg att lyfta och kom med en jäkla fart rakt emot oss. Jag hann inte tänka så mycket. Jag bara tryckte på gasen för att försöka hinna undan.

Men det var för sent. På en meters höjd och med cirka 120 km/tim slog landningsstället i bilens bakruta för att därefter fastna på biltaket. Om Gösta och Astrid sedan åkte med som ofrivilliga flygpassagerare, eller om det var planet som åkte snålskjuts med bilen kan man diskutera, men slutet blev i alla händelser att både Forden och flygplanet slog runt och blev liggande på vägen, Forden efter att ha kanat cirka 10 meter på taket. I flygplanet fanns en löjtnant från F15 i Söderhamn som också arbetade som flyglärare och vid spakarna satt en Gävlebo med giltigt flygcertifikat som höll på att flyga in sig på planet. Båda klarade sig utan nämnvärda skador. Den enda som behövde sjukhusvård var Astrid som slog i huvudet och fick åka ambulans till lasarettet i Söderhamn och sy några stygn.

– Men det var inte så farligt, säger hon idag. Jag var nog klar i knoppen mest hela tiden.

Gösta å sin sida tackar Gud för att de inte hade tagit på sig säkerhetsbältena igen. Det gjorde att de snabbt kunde ta sig ut ur bilen som hotade att börja brinna. Bränsle från både bilen och flygplanet rann i strömmar över vägbanan.

 

Olyckan blev rubriker både lokalt och i rikspressen. Expressen skrev:

”Nu har det hänt!”

Och det hade det onekligen. Bilden i Expressen gick över fem spalter och visade de båda upp-och-nedvända ekipagen med hjulen i vädret, dubbla rader av nyfikna och ett antal bilar som stod ställda lite hur som helst ute på fältet.

Veckan därpå kom den stora bildtidningen Se med ett reportage som gick över två sidor och hade följande slagkraftiga rubrik:

Här gäller: ”Bilister, se upp (åt)!” Annars går det så här. Inringad på en av bilderna kunde man se Astrid Hansson hukande i gräset i väntan på ambulansen, medan en annan bild visade att halva Mohed verkade ha parkerat sina bilar ute på gräset, förmodligen också en rad andra bilister på väg åt det ena eller det andra hållet på länsväg 306. Några nya flygövningar verkade inte aktuella, i alla fall inte just då.

Senare samma dag blev Gösta och Astrid hämtade av en lätt chockad John Hansson, som kom åkande i sin egen Ford Customline från Svabensverk. Rätt märke och rätt modell, alltså, ändå inte bilen de hade hoppats att komma hem till Sundsvall med.

– Men vi fick i alla fall ut försäkringspengarna för bilen och för dem köpte vi en svart Rambler, förklarar Gösta Hansson. Idag bor Gösta och Astrid Hansson i Göteborg, där de lever ett stillsamt pensionärsliv långt borta från både Sundsvall och väg 306 över Mohed.

– Jag minns att vi fick ett brev från bilens förre ägare som hade läst om olyckan i tidningarna och ville veta hur det hade gått, säger Astrid. Om jag kommer ihåg rätt, skrev han att han en gång hade åkt med bilen ända till Paris.

 

Kjell Backlund vred lite på ratten och sa:

– Jag tror det kan finnas fler delar i Svabensverk.

Svabensverk ligger på gränsen mellan Dalarna och Hälsingland och det var där bilen skrotades genom John Hanssons försorg. Vidare norrut, alltså, nu i sällskap av Johnny Hansson också. Han är son till John Hansson och den som tagit över faderns gamla åkerirörelse, om än med Falun som utgångspunkt.

 

Garaget där bilen skars ner ligger vid stranden av sjön Hämmen, ungefär så vackert som det kan bli med  björnar och barrskog alldeles inpå knutarna. Av bilen fanns dock inte mycket kvar. Bara en spräckt lyktsarg och biten där bak som täcker bensinlocket och där nummerplåten en gång hade suttit fastskruvad. Ja, och så det vackra Fordemblemet på bakluckan, förstås, vilket jag fick som souvenir och tog med mig hem. Bakluckan som märket satt på låg i flera år och skräpade på baksidan av garaget, men är också den sedan länge borta med vinden ihop med allt det andra som gick att använda. Jag körde vidare norrut. Rakt upp genom Hälsingeskogarna på samma gamla väg som Gösta och Astrid hade åkt på med sin nya Ford Customline 1959. Antagligen såg det ungefär likadant ut som då. Skog, skog och åter skog och så till sist en skylt som visade att jag hade kommit till Alfta och nu skulle svänga in på väg 306 mot Bollnäs.

 

Några mil efter Bollnäs skulle det sedan finnas en skylt som visade in på den gamla vägen till Mohed och det gjorde det också. Det var där de åkte 1959. Jag följde efter i hjulspåren, rakt genom samhället och vidare bort till en punkt där landskapet plötsligt öppnade sig i två flacka fält som bredde ut sig på båda sidor av vägen. Här måste det ha varit, tänkte jag. En ensam man gick ute på vägen. Jag körde dit, vevade ner rutan och frågade om han möjligen visste var det hade hänt.

– Det var precis här, svarade han. Jag kom en kvart efteråt, så det vet jag bestämt.

Mannen hette Kurt Winqvist, var pensionerad ambulansförare och hade bott i Mohed i hela sitt liv. Jag steg ut på asfalten. Långt där borta kunde jag skymta den nya landningsbanan som ligger på säkert avstånd från vägen som alltså fortfarande går där.

Inga spår av olyckan, förstås, kanske inte ens samma vägsträckning, eftersom det tidigare lär ha funnits en liten knix ungefär mitt på. Det var där det hände. Stående ute på det öppna fältet med inga andra hållpunkter än horisonten var det lätt att föreställa sig hur det hade gått till.

Jag åkte motorvägen till Stockholm. Det skymde. I fickan hade jag det gamla Fordemblemet som en gång hade suttit på bakluckan, omärkt av tiden och såvitt bekant den enda del av bilen med nummer A 51506 som efter 50 år på villovägar nu åter var tillbaka i stan.