Bild
Nästa artikel
Allt om framtidshusen Venturo och Futuro

Allt om framtidshusen Venturo och Futuro

Reportage

Två originella plasthus chockade världen på 1960-talet. Venturo och Futuro kunde användas både som sommarhus, kontor och bensinstation. Men succén blev kortvarig. Oljekrisen på 70-talet gjorde husen för dyra och tillverkningen las ner. Men några hus finns kvar och Riksettan har hittat dem i Örebro, på Åland och i Taiwan.

Matti Suuronens plasthus blev populära och fick snart var sitt smeknamn: Ostkupan och Flygande Tefatet. Arkitektkritikerna jublade och pratade om det futuristiska draget i Matti Suuronens plasthus men själv viftar han bort den analysen. Förebilden till Futuro, det tefatsliknande huset, hade han hittat i ett tidigt nummer av tidningen Kalle Anka.

– Det var mycket prat om rymd­ålder på 1960-talet men jag tycker inte att man ska överdriva det futuristiska draget i mina hus. För mig handlade det om konstindustri och ingenjörskap.
Matti Suuronens idéer låg trots allt rätt i tiden när han introducerade sina båda plasthus i slutet av 1960-talet. Många köpare ville ha moderna hus och tyckte att plasthusen var ovanligt originella. En god vän till arkitekten hade beställt en modern skidstuga som kunde tåla ett tufft vinterklimat. Framtidshuset fick namnet Futuro och placerades mitt i en skidbacke i finska Janakkala. 
 
Plasthusen tillverkades av företaget Polykem som låg i Strömfors, cirka tio mil från Helsingfors. I reklambroschyrerna påstods att Futuro representerade ”en modernt bekymmersfri form av boende”. Huset hade en fast inredning med djärvt strömlinjeformade bäddsoffor som enkelt kunde göras om till sängar. Futuro levererades färdigt med anslutningar för både el och vatten/avlopp. Trots att Futuro bara hade en diameter på åtta meter och var sex meter högt fanns det plats för åtta personer.  En sensation tyckte arkitekturtidningarna men Matti Suuronen ryckte på axlarna. Han hade ju bara gjort ett enkelt hus av plast som byggde på talet ”pi”.
Polykem tillverkade plasthusen i sektioner som hade dubbla väggar med isolering av plastskum. Köparen kunde montera huset på plats. För att det skulle fungera i olika slags terräng var Futuro försett med justerbara stödfötter. Ett färdigbyggt hus med inredning vägde bara fyra ton och gick till och med att transportera med helikopter. Det finns spektakulära bilder av ett Futurohus som flyttades från Solna till Älvsjö hösten 1969.
Den amerikanska herrtidningen Playboy tillhörde dem som tidigt upptäckte de finska plasthusen. 1970 publicerade man ett stort reportage där Futuro kallades ”den ultimata ungkarlslyan”. Men det var många som såg möjligheterna med ett lättransporterat hus som såg ut som ett ufo. Ett amerikanskt företag köpte 1970 rätten till licenstillverkning och det mesta pekade på succé. 
Det svenska försvaret köpte tre Futuro för att använda dem som övervakningsstationer i luftförsvaret. 
Ett Futuro blev kontor i Solna. I tyska Düsseldorf användes det som ungdomsgård, vid Svarta havet som fritidshus, i England som kontor och i New Jersey (usa) som bank.
 
Det allra första Futurohuset var gult men så småningom gick det att få i alla möjliga färger. Ett av de bäst bevarade är brunt och hamnade redan på 70-talet på Åland för att användas som fiskestuga. Dan Sundblom som köpte huset valde en brun fasadfärg för att det skulle smälta in i den murriga färgskalan på Åland.
Ålandshuset är ett av väldigt få med helt bevarad originalinredning och Dan Sundbloms dotter Tiiti har sett till att allt är original, även de solblekta textilierna. Om det någon gång i framtiden blir aktuellt att klä om kommer hon ”möjligtvis att tillåta tyger av Marimekko, om de är tidsenliga”.
Efter framgångarna med Futuro satsade Suuronen och Polykem på ytterligare ett plasthus som troddes ha ännu större kommersiell potential. Husen ingick i serien Casa Finlandia och kallades cf 100/200, cf 45 och cf 10. I folkmun blev det däremot ”ostkupan”.
De nya plasthusen var tillverkade efter samma principer som Futuro. De var inte runda utan rektangulära med vertikala väggar av glas och aluminiumprofiler. Hörnen var elegant avrundade. Huset levererades i två färdigmonterade sektioner som hade gjorts precis så stora att de kunde transporteras på var sitt lastbilsflak. Det gick även att beställa dem med en extra mittsektion. De olika modellerna av Venturo var i första hand tänkta att användas som bensinstationer eller kiosker. Men det fanns också en version med kök och den såldes som sommarstuga.
 
En underhållsfri sommarstuga av plast med fast inredning var precis det som modernismen hade haft på sin önskelista. Här kunde man bara leva och slippa tänka på att byta takpannor eller måla om. Plast som material var om inte outslitligt, så åtminstone mycket hållbart. De exemplar av Futuro och Venturo som fortfarande existerar uppvisar inte så många ålderskrämpor.
Matti Suuronen hade konstruerat framtidens hus. Där kunde man hänge sig åt sina drömmar, antingen det gällde skidåkning, sportfiske eller att ta det lugnt. I kalkylerna hade Suuronen och Polykem tagit hänsyn till det mesta utom det faktum att plasten snart skulle bli tre gånger dyrare – över en natt  ... När Egypten och Syrien överraskande angrep Israel 1972 steg oljepriserna snabbt till rekordnivåer. Oljan blev i själva verket så dyr att ingen längre funderade på att bygga hus av plast.
Så här långt hade det byggts cirka 100 exemplar av Futuro och Venturo. Det hade också sålts tillverkningslicenser runt om i världen. Inte minst i Asien blev Venturo och Futuro oerhört populära.
Bensinbolaget bp gillade Venturo redan på 1970-talet och köpte åtmins-
tone tre bensinstationer för att placera dem i Jönåker (längs Riksettan), Växjö och Kallinge. Ett älskat hus glöms inte bort och det gäller definitivt de Venturohus som funnits i Sverige. Macken i Jönåker blev sommarstuga efter en period som husbåt i Nyköpings skärgård. Kallinge-macken såldes till en antikhandlare i Lund och dök förra sommaren upp som nyrenoverat ”konstobjekt” vid Kivik Art Centre på skånska Österlen. 
I lika gott skick är den Futuro som stått på Radiatorvägen i Örebro i över 30 år. Ägaren berättar att det här huset varit kontor i Stockholm och troligtvis är det den Futuro som hänger under en helikopter på bilden härintill.
År 2010 pågår debatten om Venturo/Futuro flitigt på nätet. De flesta verkar gilla Matti Suuronens plasthus och på några hemsidor berättas om hela byar av Venturo- och Futurohus som byggts upp runt om i världen. På en av hemsidorna syns fantastiska bilder från en plasthusby i Taiwan. När Riksettan till slut får tag på fotografen Peggie Scott (känd som ”vår tids Indiana Jones”) kan hon berätta om byn WanLi-resort där det ska ha funnits 13 Futuro- och 45 Venturohus! ”2000-talets största arkeologiska sensation” säger en bloggare och han kommer säkert att bli besviken när han får höra senaste nytt från Peggie Scott:
– De flesta av Venturo- och Futurohusen i Taiwan förstördes vid en svår orkan för några år sedan  …
Men Peggies bilder finns lyckligtvis kvar och där kan man se den märkliga byn med plasthus i olika färger.
 
Arkitekten Matti Suuronen har hunnit bli 76 år och kom till Skåne förra året för att titta på utställningen med ett renoverat Venturohus. Han har inte glömt sina plasthus och i en intervju avslöjade han sina planer på att bygga ett 100 meter högt Futurohotell!
Däremot romantiserar han inte Futuro som i mångas ögon blivit det mest moderna hus som byggts. Han försökte bara skapa en lösning som utgick från ett material som hade rätt egenskaper. Mycket fantasi, plast och talet ”pi”.  
Taggar: Reportage

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.