Bild
Nästa artikel
När Björn mötte Benny

När Björn mötte Benny

Novellen

På 60-talet drömde unga män om att erövra världen med musik. I England hade Lennon/McCartney och Jagger/Richards redan lyckats. I Sverige letade två killar samtidigt efter sina syskonsjälar. På en slingrig grusväg nära Falköping möttes de äntligen i juni 1966.

 

Text: Christer Gerlach  Teckning: Anders Westerberg

Samma kväll satt de i trädgården utanför Rally Hotell och spelade Beatleslåtar. Ingen anade att dessa två skulle bli mittfältet i Sveriges genom tiderna mest berömda popgrupp. Halva namnet var klart, -BB-. Nu fattades bara två A:n. 

Det var en sen kväll i den lilla norska staden Kongsvinger inte långt från den svenska gränsen.

Inne i den tomma och kvällsstängda restaurangen satt en långhårig kille och klinkade på en flygel.
Benny Andersson försökte skriva en låt. Han tänkte på en norsk flicka som han var lite förtjust i – en söt och glad norsk pike – en solstråle, en sunny girl.
Den ende som hörde Bennys pianoklink var nattportieren ute i receptionen på Vingers Hotell.
Efter en knapp timme tyckte Benny att han var mogen att spela låten för kompisarna. Han gick upp till rummet där de andra medlemmarna i Hep Stars, Sveriges populäraste popband, satt och spelade poker.
De lyfte knappt blicken när han klev in.
– Melodin är klar nu, sa Benny. 
De smällde spelkort i bordet. Ingen brydde sig.
– Jag kan göra en text också, sa Benny. Och komma tillbaka om en stund.
– Gör det, sa Svenne Hedlund som var sångare i bandet. Kom tillbaka senare.
Benny försvann för att fila på texten. Efter tjugo minuter kom han tillbaka.
– Nu är det klart. Vill ni höra, sa Benny.
Ingen ville höra.
– Inte just nu, sa Svenne. Vi spelar poker ser du väl.
Benny gav upp. Han gillade också poker så han la melodin åt sidan och satte sig med gänget och sedan spelade de poker långt in på natten.
Nästa dag spelade Benny upp låten – eller snarare bara ett första parti – för Svenne som tyckte att det inte räckte.
– Det där håller inte Benny, sa han. Det är för lite.
– Fan, du har nog rätt, sa Benny.
Några dar senare hade han filat vidare på låten och spelade den för Svenne.
– Bra! Den där ska vi spela in.
Så föddes Sunny girl. Det var hösten 1965.
Melodislingan var strålande, refrängen krokade tag direkt. Benny bytte orgeln mot en spinett som är ett instrument som liknar ett piano men med lite spretigare och mer metallisk ljudbild. Spinetten gjorde att låten liknade lite som en melodi av Bach.
Men Benny hade problem med texten.
Han fick inte ihop refrängen.”She’s domestic, she is proper …”
Orden passade inte med melodin. Han bytte ordet proper – ordentlig eller prydlig – mot property. Det borde han inte ha gjort. Property betyder ägodel.
Det var politiskt rätt korkat redan i mitten av 1960-talet att beskriva en kvinna som en ägodel.
De tafatta formuleringarna berodde inte på Bennys konservativa inställning till kvinnor. Han var helt enkelt inte lika bra på texter som han var duktig på melodier.
Hep Stars älskade och inspirerades av Rolling Stones hårda och röjiga rock.
Sunny girl var någonting helt annat – en ballad. Skulle fansen gilla den?
Fansen gjorde mer än så.
De älskade Sunny girl.
 
Den andra april 1966 var Hep Stars på en spelning i Kungsbacka när de fick reda på att Sunny girl blev etta på Tio i Topp.
Det var ett genombrott för Benny. Och en revansch.
Året innan skrev en journalist som gjorde en intervju med Hep Stars:
– Ingen av de fem är någon kompositörsbegåvning …
Han visste inte hur fel han hade.
Benny blev så tagen av Tio i Topp-placeringen att han var tvungen att gå lite åt sidan. Han gick in i ett omklädningsrum där det luktade svettiga idrottskläder och unkna gympadojor.
Han grät – glädjetårar.
Det här med att skriva låtar – det ville han hålla på med. Nu förstod han att han inte behövde sälja tvättmaskiner eller kylskåp som han gjort några veckor för att kunna försörja sig. Han hade sålt en Cylinda tvättmaskin. Sedan blev det inte mer. Vitvaror var inte Bennys grej.
Om han kunde skriva en låt som hamnade på Tio i Topp kunde han säkert skriva två och tre och …
Men han kände sig lite ensam. Ingen av kompisarna i Hep Stars vill skriva egen musik.
Och så var det det där med texterna.
Han behövde en person som delade hans intresse. Som kunde inspirera honom. Som kunde hjälpa honom med texterna …
 
Skolkamraterna i Västervik upptäckte det tidigt – Björn Ulvaeus var bra på språk, både svenska och engelska.
Hans skolfröken sa:
– Jag har nog aldrig haft en elev som är så bra på engelska som Björn.
Han var inte lika bra på att spela gitarr.
Han fick sin första gitarr när han var tretton och mamma Aina tyckte att de första åren var rätt jobbiga när Björn försökte lära sig spela efter en bok med prickar som visade var man skulle sätta fingrarna på strängarna.
Björn fuskade och hoppade över en del prickar och det gjorde att det lät ganska uselt.
Mamma Aina var tvungen att gå ut ibland för att slippa höra detta eländiga plonk på gitarren.
Men Björn blev snabbt bättre och en kompis som var med i ett band ville att de skulle plocka in Björn också. De ville inte ha honom men kompisen tjatade så förfärligt så de gav med sig och det visade sig ganska snart att Björn var den mest musikbegåvade av alla i gänget.
De kallade sig West Bay Singers – Västervik på engelska.
Man spelade rätt välkammad USA-inspirerad folkmusik – långt från den röjiga rockmusik som Hep Stars stod för.
West Bay Singers spelade mest för skojs skull och på lite lokala tillställningar.
Men mamma Aina hade andra planer.
Hon tyckte att West Bay Singers var riktigt bra och anmälde bandet till en talangtävling.
De fick en del uppmärksamhet och Expressen som var landets största tidning på den här tiden skrev en artikel om bandet.
Stikkan Anderson, som var en framfusig låtskrivare med ett skivbolag som hette Polar Music, läste Expressen. Han beslöt sig för att träffa killarna.
Han körde ner till Västervik i sin Volvo P 1800.
– Vi ska spela in en platta, sa Stikkan. Men ni kan inte heta West Bay Singers, det låter fånigt.
– Och vad ska vi heta i stället, sa grabbarna.
– Hootenanny Singers, sa Stikkan.
Grabbarna tittade på varandra. Var han verkligen riktigt klok den där Stikkan Anderson? Hootenanny Singers. Töntigt!
Amerikansk folkmusik var vid den här tiden på tidigt sextiotal otroligt populär och hootenanny var en genre där publiken sjöng med.
Hootenanny Singers lät pinsamt och inte minst Björn Ulvaeus protesterade:
– Det sämsta namn ett band någonsin haft, sa han.
Men det blev som Stikkan bestämde.
Bandet gjorde succé – trots namnet – och Hootenanny Singers blev ett av Sveriges mest populära band och nästan, men bara nästan, lika populära som Hep Stars.
Björn började skriva egna låtar och texter.
Han skrev en låt som hette No time som killarna spelade in. 
I juni 1966 tog den sig in på Tio i Topp. 
Den var ganska tidstypisk – lite samhällskritisk och klart inspirerad av Bob Dylan.
Den handlade om folk som bara jobbade och trängdes i tunnelbanan men inte hade någon tid för sig själva. De bara tänkte på pengar och förmodligen var de utnyttjade av kapitalismen också fast de inte visste om det.
They’ve got no time to call their own.
I wonder when they start believing
This life was meant for living
Det fanns en lite kul gimmick i kompet. Det lät som när någon drog en kork ur en flaska – plopp, plopp …
Cause time to them means money … 
Plopp, plopp!
Texten var ganska finurligt hopkommen. Författaren hade viss talang.
No time hade ingen chans att hamna på Tio i Topps första plats. Där låg redan årets superhit – Sunny girl med Hep Stars. Melodi och text Benny Andersson.
 
Hep Stars var på turné i Sverige i början av juni 1966 i sina Ford Mustanger och Thunderbirds.
Bilgrammofonerna skrällde Mothers little helper och Paint it black av Rolling Stones. Låtarna kom från Stenarnas senaste LP Aftermath som hade släppts den femtonde april. Alla låtarna var skrivna av Mick Jagger och Keith Richards.
Hep Stars älskade – för att inte säga avgudade – Rolling Stones. Inget annat band påverkade Hep Stars lika mycket. 
I deras värld var Beatles alldeles för välkammade.
Året innan hade Stones släppt sin Satisfaction – laddad med sex och uppror. Dessutom var den perfekt som bil-lyssnarlåt.
De första orden i första versen gick: 
When I’m drivin’ in my car 
Benny Andersson satt i bilen och sög i sig Jaggers och Richards texter. Det var dit han ville nå – bli en lika bra låtskrivare.
Den femte juni var de på väg till en spelning på Ålleberg. De hade ingen aning om var det låg. Men det gjorde Felle som egentligen hette Lennart Fernholm. Han var bandets sjätte medlem och funkade som ett slags turnéledare.
Han hade spelat med Little Gerhard och Rock-Ragge och jobbat som turnéledare åt Cliff Richard. Men han lämnade musiken för att ta hand om det praktiska. Det gjorde han bra.
Han visste var Ålleberg låg – några kilometer utanför Falköping mitt i Västergötland.
Dit körde karavanen med sin feta jänkare utan tak.
I början av sin karriär hade killarna åkt i en GMC pickup med en camper på flaket. Den var rätt gungig och killarna gillade den inte och kallade den för Aset.
Det stod Hep Stars med stora bokstäver på sidan och när gänget blev Sveriges mest populära band så fick inte bilen vara i fred. Den blev fullkomligt nedklottrad av namn, telefonnummer, adresser och hälsningar. De flesta var från tjejer men det hände också att killarna klottrade på bilen – förbannade över att deras flickvänner var mer intresserade av Hep Stars än av dem.
En del klättrade upp på taket och skrev.
Killarna bytte pickupen till en Folkabuss men när pengarna började rulla in så bytte de till några feta jänkare – Ford Mustang och Ford Thunderbird cabriolet. Killarna i Hep Stars gillade bilar – Svenne hade jobbat som chaufför – och som riktiga rockstjärnor kunde de inte åka omkring i en Folkabuss. De feta jänkarna passade bättre.
Bensinen kostade 79 öre och de lyxiga gungiga amerikanarna väckte uppmärksamhet på vägarna bland årets svenska nyheter Volvo 140 och Saab 96 med uppgraderad motor med 42 hästkrafter som gjorde att accelerationen från noll till hundra sänktes från tjugonio sekunder till tjugotre.
 
Den här söndagen i juni 1966 var en strålande sommardag. En sådan där dag som finns i Barnen i Bullerbyn med musik av Evert Taube.
Det hade regnat i Falköping både på fredagen och lördagen.
Det bekymrade Sture Hjelm. Han var polis i Falköping men han var också medlem i Falköpings Bollklubb som arrangerade de så kallade Ållebergsspelen.
Ålleberg låg sydost om Falköping. Det var platt ovanpå med branta sidor.
Här låg en segelflygskola och med några hangarer, baracker och en restaurang där man kunde käka falukorv och titta ut över Västgötaslätten. Där fanns en staty av konstnären David Wretling som föreställde en naken pojke med ett segelflygplan i handen.
Där uppe fanns stora fria gräsytor och det var ett perfekt ställe som tillfällig festplats.
Bollklubben behövde pengar och de hundra medlemmarna ställde upp gratis för att fixa arrangemanget.
Man hade två dansbanor, tombola, varm korv och Håvelands Tivoli från Emmaboda.
Det regnade som sagt på fredagen och lördagen. 
På fredagen kom det nittio personer.
Hjelm tänkte att det här går åt helvete.
På lördagen var det bättre. Då kom fem hundra men inte tillräckligt bra.
Om det inte kom fler på söndagen så skulle Hjelm få bekymmer.
Han hade hyrt in Sveriges två populäraste band – Hep Stars och Hootenanny Singers – till söndagen.
Hjelm hade hittat banden mest av en slump. Han hade pratat med en artistagent i Borås som sa:
– Vilken tur du har. Just den här söndagen har banden inga jobb. Det här får du inte missa. Du kan få båda.
Hjelm tyckte att de var hemskt dyra men slog till.
Om det nu fortsatte att regna så skulle det inte komma tillräckligt med folk för att betala killarnas gage. Vuxna betalade tjugo kronor i inträde och barn under femton gick in gratis. 
Sture Hjelm var rätt nervös. Men på söndagen var det äntligen kanonväder och 25 grader. Hjelm hoppades att det skulle komma tusen personer. Det kom tre tusen – drygt två tusen som betalade och resten ungar som slapp betala och en del som plankade in genom fårhagarna på Ållebergs branta sidor.
Ållebergsspelen var ett familjejippo och det såldes ingen alkohol men en del hade öl eller sprit i bilarna på parkeringen och gick dit en sväng då och då för att tanka mellanöl som blivit tillåtet året innan. I Falköping var Bayerskt Öl eller Guld-Öl från Sandwalls Bryggeri i Borås ganska populärt. En del blandade renat brännvin, Explorer vodka eller Star Gin med Zingo eller Trocadero. Tjejerna smusslade hellre med vitt vin som Beyaz eller Sylvaner.
Rockbandet Keep Rollers spelade.
Konferencieren Stig Andreasson presenterade svärdslukaren El Salama som Andreasson sa var världsberömd. Han hette egentligen John Blixt och var från Hälsingland. 
Han stoppade ner häcksaxar i halsen och klippte. Många i publiken tyckte det var så äckligt att de gick.
Bosse Lidéns orkester med Eva Roos skulle spela dansmusik senare på kvällen men många av besökarna hade nog mest kommit för Hep Stars och Hootenanny Singers.
Hep Stars kom först.
 
De anlände till Ålleberg i god tid före tre då konserten skulle börja.
De körde upp för bergssidan på en grusväg som ringlade sig i ett par nittiogradersböjar förbi Saleby gård och några små sjöar på östra sidan av berget som segelflygarna kallade Osthanget där de brukade flyga parallellt med berget i uppvindarna som bildades vid branten.
Vägen var så smal att bara en bil fick plats och ibland så guppig att bilarnas långa överhäng dunsade i och rev upp damm.
Ålleberg var en bedårande idyll av hagar med feta får och lammungar som struttade omkring som i en reklamfilm för dasspapper. 
Ålleberg gömde på hemliga skatter och i början av 1800-talet hittade ett par karlar ett halsband av guld som vägde nästan ett kilo.
Vid småsjöarna häckade häger och svan.
Hep Stars anlände i god tid före klockan tre då konserten skulle börja.
Massor av publik var redan där. Många tjejer i rakklippt lugg, mycket svart kajal runt ögonen, blusar med volanger och korta kjolar som slutade långt ovanför knäet. De riktigt tuffa tjejerna hade små stövlar av vit plast.
Sture Hjelm tog emot killarna som i väntan på konserten la sig i gröngräset vid bergskanten och njöt av solen. 
Hjelm hade med dottern Ulrika som var åtta och tvillingarna Pia och Peter som var fem.
Ungarna satt i knäet på grabbarna och de var hur trevliga som helst, tyckte Hjelm. Det var rätt mysig stämning.
Killarna bytte om i en gammal hangar för segelflygplan.
Svenne hade gredelina tajta byxor, ljus polotröja och blazer.
Ulla-Britt Carlsson var femton och hennes kompis Mona Davidsson hade åkt bil upp till Ålleberg med Monas storasyster som hade körkort.
De stod utanför hangaren när killarna kom ut och fick Svennes och Bennys autografer.
Gunnar Johanzon var också med i Falköpings Bollklubb och han sa:
– Man fick funka lite som livvakt också.
Han lotsade killarna på en liten kostig fram till baksidan av stora scenen.
Vid sidan av scenen var Hep Stars prydliga, artiga och städade killar.
På scenen var de något helt nytt i Popsverige – röjiga, rockiga, vilda …
Felle drog i gång showen med att gallskrika ut grabbarnas namn i högtalarna som stod på max.
– Chrille! Janne! Lelle! Benny! 
En efter en rusade de in på scenen.
… och Svenne!
Tjejerna gallskrek.
Vildaste numret var Whole lotta sshakin’ goin’ on som blivit omåttligt populär i en version med Jerry Lee Lewis.
Lelle greppade gitarren som en yxa och försökte hugga huvudet av Svenne.
Publiken hoppade upp och ner.
Benny klättrade upp på en högtalare och rockade den fram och tillbaka.
Svenne kastade sig på scengolvet.
Lelle var vildast på scen. Han for omkring på samma sätt som Mick Jagger.
Svenne hoppade upp på en annan högtalare. 
Yes, I said come over baby 
baby you can’t go wrong 
We aint fakin’ 
Whole lot of shakin’ goin’ on …
Vid det här laget brukade en del brudar skrika hysteriskt. 
Det hände att några svimmade.
Shake baby shake!
En bit in i showen körde man Sunny girl med Bennys lite yxiga engelska text. 
Sunny girl var Sveriges hetaste låt de här veckorna och tjejer nere i publiken grät.
Sunny girl var en av de lugnaste låtarna.
Det gjorde ingen större skillnad.
Fansens gallskrik rullade ut över Västgötaslätten mot Falköping.
Poliserna såg lite oroliga ut. Det här var inte vad de räknat med.
Poliserna bildade kedja med de civila vakterna för att hindra publiken att storma scenen.
Det var stökigt både på och nedanför scenen.
Det var då dansbanan som publiken stod på inte höll pall när fler än tusen personer hoppade upp och ner.
Banan sjönk ner en bit i marken.
Polisen och vakterna motade med viss möda ner publiken för att lätta på trycket.
Plötsligt var killarna borta. Det var en del av showen, de skulle vara lite mystiska. Men de försvann också av säkerhetsskäl innan publiken kunde kasta sig över dem.
De smet ut samma väg som de kommit innan fansen förstod att konserten var över. De lotsades tillbaka på samma kostig som de kommit på till hangaren där de bytte om.
Det var för Hep Stars en helt normal spelning. För polisen från Falköping var det något nytt med en så het och galen publik.
Under tiden närmade sig landets näst mest populära band Ålleberg – Hootenanny Singers.
Kontrasten kunde inte vara större – rockiga Hep Stars och svärmorsdrömmarna från Västervik.
I Hootenanny Singers bil satt Björn Ulvaeus och drömde om att skriva fler egna låtar – lite rockigare och på engelska.
 
Hep Stars hoppade in i sina Thunderbirds och Mustanger och lämnade festplatsen på vägen som ledde ner från Ålleberg.
En bit ner på branten mötte de en gräddvit Volvo Amazon kombi.
Vägen var så smal att bilarna inte fick plats att mötas.
De fick maka sig lite åt sidan med hjulen en bit ut i gräset.
I Amazonen satt Hootenanny Singers.
Det var första gången de två gängen möttes – Sveriges två mest populära band – men fullkomligt olika i sin utstrålning. Hep Stars med röjrock och jänkarjärn. Hootenanny Singers lite välkammade och hopträngda i folkhemsbilen.
De visste en del om varandra – de läste ju Bild-Journalen som var landets ledande poptidning. Och Hootenanny Singers var tillsammans med Sven-Ingvars de enda som med viss regelbundenhet hotade Hep Stars toppnoteringar på hitlistorna.
Hootenanny Singers hade under sin karriär 40 låtar på Svensktoppen och de var oerhört flitiga i folkparkerna. Ett år genomförde de 160 spelningar.
Den här sommaren uppträdde killarna från Västervik i mossgröna kostymer med rakskurna västar och skära skjortor. De såg ut som prinsesstårtor.
De var kortklippta. Björn var den ende som hade lite hår ned över öronen.
På ett skivomslag rökte Johan Karlberg pipa. 
Det låg ett akademiskt skimmer över gänget …
Men det var en gnutta bedrägligt. Killarna i Hootenanny Singers kunde liksom Hep Stars röja loss med bärs och brudar. Men inte på scen.
Nu möttes de där på en dammig väg i den svenska sommar¬idyllen.
– Tjena, grabbar!
– Fan, kul å ses!
Bilarna stod bredvid varandra i motsatt riktning och killarna hängde över dörrarna med armarna.
Nästa dag – på måndagen – skulle några av killarna i Hootenanny Singers rycka in i lumpen. De skulle ha lite partaj på kvällen efter giget på Ålleberg.
– Vi ska bo på Rally Hotell i Linköping, sa någon i Hootenanny Singers. Där blir det party. Häng med, vet jag …
Var det något som Hep Stars sällan tackade nej till så var det ett bra party. Och så ville de känna lite på Hootenanny Singers.
– Vi kommer!
Det är nu historien kunde ha gått en annan väg på grund av en bokstav – ett N istället för ett D.
Partajet skulle alltså vara i Linköping i Östergötland.
Hep Stars var antingen dåliga på geografi eller så hörde de fel. De körde till Lidköping som ligger bara sex mil från Ålleberg istället för Linköping.
I lilla Lidköping är man så van vid att bli förväxlad med stora Linköping att man brukar marknadsföra sig som Lidköping vid Vänern.
Det gjorde man inte på den här tiden.
Hep Stars jänkarkaravan hamnade alltså i fel stad och vimsade runt på jakt efter Rally Hotell som låg tjugofem mil rakt österut.
Någon berättade för dem att de var helt fel.
Hootenanny Singers avslutade sitt jobb på Ålleberg och stuvade in sig i Amazonen igen och körde mot Linköping.
Rally Hotell låg i centrum på Storgatan bredvid slottet, domkyrkan, stadshuset och länsstyrelsen. Mera mitt i kunde man inte komma.
Hotellet hade byggts 1960 av Kungliga Automobilklubben KAK.
Man hade till och med speciella bilvärdinnor som tog hand om folk när de anlände och visade dem till rätta. 
I samma byggnad låg en bilverkstad och bara några meter längre bort en Shellmack.
I hotellet fanns både frisersalong, bank och en squashhall. Squash var ganska nytt och exklusivt vid den här tiden och det fanns bara två andra hallar – båda i Stockholm och en av dem i flygvapnets lokaler.
I foajén fanns en stor väggmålning av konstnären och författaren Peter Weiss som var en storhet både hemma och utomlands. 
Förutom killarna i bandet var rätt många kompisar och tjejer med på partyt. Björns syster Eva Ulvaeus var där och en journalist från Västerviks Tidning som hette Jimmy och som alltid skrev om bandet.
Skälet till partajet var att alla killarna i bandet, utom Hansi Schwarz som var tysk medborgare, skulle rycka in i lumpen på måndagen. Nu gällde det att ta vara på sista kvällen i frihet. Det blev rätt mycket kröken och livligt och ingen tänkte särskilt mycket på Hep Stars. De hade väl ångrat sig.
– Jag tror inte de kommer, sa Björn Ulvaeus. 
Men Björn misstog sig.
Telefonen ringde. Det var Hep Stars.
– Var fan är ni?
– Vi är i Linköping. Inte Lidköping.
– Okey, vi kommer.
Det var tjugofem mil till Linköping. Det spelade ingen roll för Hep Stars. De vände jänkarjärnen mot öster, körde förbi Skövde och Askersund vid Vätterns norra vik och fortsatte i den ljuvliga sommarnatten förbi Borensberg mot Linköping.
 
Bengt-Olof Flyding kom till Rally Hotell klockan tio den här kvällen 1966 mellan söndagen den femte och måndagen den sjätte juni. 
Han var nattportier, var arton år och låg i lumpen det här året men jobbade extra på helgerna.
Han brydde sig inte så mycket om att Hootenanny Singers fanns på hotellet. Han kände dem sedan tidigare. De låg ofta över på hotellet när de hade spelningar i trakten. Det var aldrig några problem med dem. Flyding tyckte de var schysta killar.
Det var stökigare när Rock-Ragge eller Burken och deras band låg över. Mer festande och mer röj – inte så att de kastade ut TV-apparater genom fönstren eller sprutade ketchup på väggarna. 
Hotellrestaurangen stängde klockan tolv på natten och myndigheterna hade ofta spritspioner på plats för att kolla att man höll sig till de stränga reglerna.
Det var förbjudet att servera alkohol på rummen men det fuskades en del. Gästerna gick ner i restaurangen och beställde till exempel en flaska vin till bordet, betalade och sedan gömde de flaskan under kavajen och smet upp till rummen.
Om spionerna upptäckte något fusk så var det risk att sprittillståndet rök all världens väg.
Ett par timmar efter midnatt anlände Hep Stars till hotellet.
Flyding kände till dem också eftersom de bott på hotellet tidigare och han blev inte särskild upphetsad över att landets populäraste rockband dök upp. Han var van vid kändisar. 
– På vilka rum bor Hootenanny Singers?
Flyding berättade och Hep Stars försvann upp för trapporna.
Björn och Benny fann varandra ganska snabbt. Björn visste att Benny skrivit Sunny girl och Benny visste att Björn skrivit No time. Båda var Tio i Topp-låtar. De hamnade i ett hörn med varsin gitarr och satt och plockade på strängarna medan de snackade och provade låtar och ord.
En stund in på natten gick Flyding en vända för att kolla läget. Visst hördes det att de festade fast inget allvarligt men det blev en del spring i korridorerna och smäll i dörrar.
Men något senare ringde en gäst ner till receptionen och klagade.
Flyding sa till popstjärnorna:
– Dämpa er, gästerna säger att de inte kan sova.
– Vi går ut i parken, sa någon i gänget.
Mitt framför hotellet låg en park med några bänkar, syrenbuskar och andra planteringar.
Björn och Benny tog med sig sina gitarrer och satte sig för sig själva i ett hörn av parken.
Medan solen gick upp över Linköping sjöng de lite på låtar av Kingston Trio och Beatles och improviserade och lät ord och musik flöda.
De trivdes bra ihop. Där fanns någonting gemensamt.
De hade rätt kul men det ledde just då inte till något annat än att de kom överens om att de skulle träffas igen.
Benny var medveten om sina svagheter när det gällde att skriva text. Och Björn visste att han var bra på språk och bokstäver.
De skiljdes och sa inte mer än att ”de kanske skulle försöka att skriva en låt ihop någon gång”.
De drömde ju båda om att hitta en partner så att de kunde samarbeta som Lennon–McCartney eller Jagger–Richards.
Det var nära att det slutade där – med förhoppningar och tomma ord.
Men det skulle komma nya partyn.
 
Samma dag som partyt avslutades i parken utanför Rally Hotell ryckte tre av killarna i Hootenanny Singers in i lumpen – dåsiga och mosiga efter rätt många pilsner och lite sömn. Men det var de inte ensamma om. Det var ritual att värnpliktiga festade dagen före inryckningen.
Knappt hade de fått på sig lumparkläderna förrän de begärde permission för att ge konserter. Befälen var förvånansvärt generösa med att släppa iväg killarna.
Arton dagar efter natten på Rally Hotell – dagen före midsommarafton – var det dags för party igen. Hootenanny Singers bjöd in kompisar till en stuga utanför hemstaden Västervik. Hep Stars var också med.
Hep Stars var – hur konstigt det än kan låta – lite ensamma i sin popvärld. Konkurrensen var stenhård med de andra svenska banden och umgänget blev lite ansträngt.
Mellan Hootenanny Singers och Hep Stars fanns inte tillstymmelse till konkurrens eller risk för avund. Båda gängen var populära men de levde i två musikaliska världar – ändå var de kolleger. 
De hade haft skitkul den där natten i Linköping och den ytliga bekantskapen hade förvandlats till vänskap.
Björn och Benny sögs mot varandra under den här festen i Västervik och satt med huvudena ihop och snackade musik mitt i stojet. 
Björn beklagade sig över att Hootenanny Singers inte spelade mer rockig musik. Och ingen i bandet var intresserad av att skriva låtar. Han kände sig lite ensam helt enkelt.
Benny sa att han verkligen ville skriva mer – framgångarna med Sunny girl och Wedding inspirerade. Visst, Svenne var en hygglig skrivarpartner men han var inte särskilt engagerad. Han ville jobba med någon som brann för låtskrivandet. Benny älskade brittisk och amerikansk pop. Sådan musik ville han skriva.
– Men det är tråkigt att skriva ensam, sa Benny.
Björn höll med.
– Man behöver någon att bolla till, sa Benny.
Någonstans där i stöket och stimmet bland groggar och rockmusik på grammofon bestämde sig Björn och Benny för att göra ett gemensamt försök. Och det skulle ske nu – inte senare – mitt under festen natten till midsommarafton 1966.
Björn letade reda på Berka Bergkvist som var något slags allt-i-allo för Hootenanny Singers:
– Berka, hjälp till här, sa Björn. Vi måste plocka ihop lite prylar för Benny och jag ska spela tillsammans.
De åkte hem till Björns familj – ett hyreshus i Västervik – och där nere i källaren började de koppla upp Bennys orgel och Björns gitarr med förstärkare och högtalare. Sedan började de improvisera och jamma.
Det tog inte lång tid förrän Björns pappa Gunnar kom ner och sa:
– Grabbar, ni måste lägga av. Ni väcker hela huset.
Det kunde ha tagit slut där.
Pappa Gunnar förstod hur viktigt det var för killarna med musiken.
– Ni kan vara på mitt kontor, sa han. Där stör ni ingen.
Ihop med prylarna, in i bilen och iväg till pappersbruket vid Örserumsviken utanför stan där kontoret låg.
Trappan upp till kontoret var brant och trång men Berka var med och de släpade upp prylarna och kopplade ihop dem igen och sedan började de att leka fram melodier och ju tryggare de blev i varandras sällskap, desto mer tog de ut svängarna och började sjunga något slags hemkokad engelska.
Efter ett par timmar tog en låt form. Det blev inte någon rockig Stoneslåt. Det blev en vals – Isn’t it easy to say.
Det var en ganska släpig historia och den inleddes med en slinga med Bennys typiska klaviaturspel.
Texten var en sentimental liten petitess om olycklig kärlek, om uppbrott och om saknad – helt rätt i tiden och helt rätt för den trånande mestadels tonåriga och kvinnliga publiken:
She’s leaving today what could I say
My Lord how I miss her
I’m sitting alone, healing my wounds
And the treetops they whisper
Isn’t it easy to say, I’ll go my way
Den var inget storverk – snarare en kompromiss. Ett försök att hitta en gemensam stil.
Det viktigaste med Isn’t it easy to say var inte låten utan att den komponerades.
Benny och Björn var ändå rätt nöjda efteråt.
Senare samma år spelade Hootenanny Singers in en LP. På en av låtarna – Blomman – lånade man in Benny som lirade orgel.
Det var den första inspelning som Björn och Benny gjorde tillsammans.
I december var det dags för Hep Stars att göra en LP där Isn’t it easy to say kom som tredje spår. Nu lånade Hep Stars in Björn som spelade gitarr.
Nu hade alltså vänskapen mellan de två grupperna och mellan Björn och Benny utvecklats så långt att det var helt naturligt att man samarbetade.
Åtta år senare stod de på en scen i badorten Brighton i södra England i platåskor, glitter och sidenblänk med Frida och Agnetha och spelade Waterloo. Det blev ett fenomenalt genombrott.
Då hade det gått 2 513 dagar efter det att Björn och Benny satt i en kontorslokal i Västervik och skrev sin första låt tillsammans.
Det var då allt började.  
 
Källor: Böckerna Abba – The story av Carl Magnus Palm och Cadillac madness – Den otroliga berättelsen om The Hep Stars av Dan-Eric Landén och Carl Magnus Palm skildrar i detalj de båda popgruppernas karriärer.
Kult av Janne Sundling är en katalog med nostalgi från sextio- och sjuttiotalen.
Andra viktiga tryckta källor har varit Falköpings Tidning med artiklar av Kajsa Öhrström och signaturen Mess, denna tidskrift som ni läser just nu, nämligen Riksettan, och Nationalencyklopedin.
Jag har intervjuat bland andra Hansi Schwarz – medlem i Hootenanny Singers, Sture Hjelm – arrangör av Ållebergsspelen, Bo Franzon – direktör på Rally Hotell, Bengt-Olof Flyding – nattportier på Rally Hotell, Bosse Johansson och Ulla Nordmark – journalister på Falköpings Tidning, Lennart Strömberg – polisinspektör i Tidaholm.
Taggar: Hem

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.