Antikvarien & Brännebrona

Text: Jörgen Persson  Foto: Håkan Flank

Brännebrona är en byggnad som väcker reaktioner. Det som mest påminner om en gräddbakelse eller ett rymdskepp är byggt för att bilisterna ska reagera och allra helst stanna till. Motellet har haft många ägare och häromåret höll Hells Angels på att ta över anläggningen. En försenad handpenning gjorde istället att Bengt-Inge Carlsson gick in och 2009 är Brännebrona öppet både som motell och restaurang. Om Bengt-Inge får som han vill kan anläggningen inom kort även kompletteras med en bensinstation.  Det skulle kunna vara räddningen. Precis som en byggnadsminnesförklaring skulle höja Brännebronas status. Tänk själv: ”Ta in på Sveriges enda K-märkta motell”.

Den person som vi ska träffa skrev i början av året en utredning där sluklämmen var att det finns mycket som talar för att Brännebrona borde räddas, kanske som byggnadsminne. Det är en speciell byggnad som har få motsvarigheter i Sverige. Arkitekturstilen som kallas Googie kommer från USA, innebär att mackar och motell fick ett spektakulärt yttre för att även bråttombilister skulle upptäcka märkvärdigheten. I USA där man är van att ta ut svängarna kan en restaurang se ut som en hamburgare eller ett flygplan. I Västergötland nöjde man sig med att spika fast en massa betongelement på fasaden. Det blev Googie á la Sweden och de flesta som passerat minns Brännebrona. Att anläggningen såg helt annorlunda ut från början är en annan historia.

En av dem som gillar Brännebrona är Thomas Carlquist som just bromsar in sin Volvo 740GL på den tomma parkeringsplatsen framför motellet. Han är 1:e antikvarie på länsmuseet i Skara, arbetar med länets byggnader och har dessutom ett stort bilintresse. Så stort att han under många år även dokumenterat massor av intressanta bilmodeller.

Numera finns det ett nyvaknat intresse även för bilismens miljöer. Thomas Carlquist har alltid gillat modernismen och tycker att det finns åtskilligt som borde räddas innan det är för sent.

Han har rest 1000-tals mil i det egna länet och talar sig bland annat varm för två intressanta 60-talsmiljöer i Skövde: Kulturhuset från 1968 och det eleganta parkeringshuset vid f d Domus.

Thomas har bra koll på bilismens miljöer som ofta glömts bort av både länsstyrelser och Riksantikvarieämbetet. Han har specialstuderat  Brännebrona men också föreslaget att den täckta bron i Vaholm ska bli byggnadsminne.

Västra Götaland har många byggnadsminnen och betoningen ligger som så ofta på miljöer från 1700- och 1800-tal. Av länets drygt 200 byggnadsminnen hittar man inga motell och bensinmackar men desto fler herrgårdar, societetshus och pampiga villor. Ett undantag är en bit av den stensatta Rikstvåan vid Åsen utanför Uddevalla. I Götene, den kommun där Brännebrona ligger, räknar vi till fem byggnadsminnen. Utan att ha sett något av dem blir vi lite nyfikna på det som kallas Råbäcks mekaniska stenhuggeri. Det ligger på Kinnekulle och härifrån levererades kalksten till hela Sverige. Grå och röd kalksten blev till trappor, golv och gravstenar. Grundat 1888 av Carl Klingspor och skyddat som byggnadsminnen nästan 100 år senare (1984). En udda miljö från annan tid. Det ger visst hopp för Brännebrona.

Intresset för Brännebrona kan vara ett ecken på att landet antikvarier fått upp ögonen för det försummade decenneierna i mitten av förra seklet. Thomas Carlquist tror själv att yngre kollegor, födda på 1960- och 1970-talet, kan ”ha ett annat fokus” och därmed ett större engagemang för moderna miljöer.

Thomas Carlquist är klädd i manchesterkavaj med majblomma på slaget, blåjeans och rutig skjorta. Han har en vildvuxen mustasch och glasögon som han skjuter upp i pannan när han börjar berätta om en intressant byggnad eller bilmodell. Han har arbetat med byggnadsvård nästan hela sitt vuxna liv och kan det mesta om Folkhemssveriges byggnader och den period som vi på Riksettan envisas med att kalla ”bilismens guldålder”.

Att vara antikvarie på ett länsmuseum handlar mycket om att dokumentera intressanta miljöer men innebär också dagliga kontakter med allmänheten.

- Vi  ska vara ett slags rådgivare. Folk ringer och frågar om det mesta. Till exempel om vilken typ av färg de ska använda på ett 1700-talshus. Ofta har vi svaret.

Förutom kunskaperna när det gäller byggnadsmaterial och färger har Thomas Carlquist en imponerande koll på bilar. Han har alltid varit intresserad av kommunikationer och kombinerar bilintresset med en nyfikenhet på ångbåtar och tåg. 

Thomas bilintresse betyder inte att han kör omkring nya bilar, tvärtom. Den Volvo som har tagit honom till Brännebrona är av 88 års modell och har gått 46 000 mil.  En bilfreak som kör en 21 år gammal Volvo väcker förstås uppmärksamhet och han brukar ge det här standardsvaret:

-Jag har ännu inte funnit anledning till att köpa en bil som kostar mer än 10 000 kronor.

Bilintresset kom tidigt och Thomas säger halvt på skämt att han blev ”familjens svarta får” när han började intressera sig för fyrhjulingar. I så fall har släkten Carlquist ytterligare ett svart får eftersom kusinen Calle Carlquist, redaktionschef på tidningen Automobil, delar intresset.

I Thomas fall ska det både vara halvgamla bilar och halvgamla kameror. Resskamraten på tjänsteutflykterna i Västra Götaland är en Canon AE1, numera oftast laddad med färgfilm. Den som jobbar med dokumentation för museer väljer den gamla analoga typen av kameror och vanlig film. Skälet är att bilderna ska kunna arkiveras under lång tid och då duger inte digitalbilder.

-Det enda problemet är faktiskt att hitta film. En gång i Värnamo tog filmen helt slut. Jag hann fråga på sju ställen innan någon gav mig rådet att leta på Ica Maxi. Där fanns det vanlig hederlig film!

Thomas Carlquists intresse för byggnader och byggnadsvård är också gammalt.  Allra helst ville han jobba på Stockholms Stadsmuseum. När han 1979 hade pluggat till en fil kand i ämnena konstvetenskap, folklivsforskning och kulturrgeografi var det ganska ont om jobb. När det dök upp ett låg det inte i Stockholm utan i Skara. Det jobbet på Skaraborgs läsn museum tog slut 1981 och sen dess har han bland annat arbetat i Jämtland, Vadstena och faktiskt i Stockholm där han inventerade Centralfängelset på Långholmen. 1986 kom han tillbaka till Skara och året efter fick han fast jobb.

- Ett slags drömjobb och det var kul att få betalt för det jag gillade att arbeta med!

Vi har slagit oss ner i den tomma matsalen på Brännebrona.. Restaurangen har fått en ny ägare som välkomnar både myndigheternas och tidningen Riksettans intresse för motellet. Gästerna är än så länge inte så många men maten smakar bättre än vad den gjort på många år.  Under lång tid var Brännebrona enbart en kul byggnad med usel lunchmat.

En fungerande hotell och restaurang är förutsättning för att Brännebrona ska kunna ha en framtid.. Ett tomt byggnadsminne intill E3:an är däremot en omöjlighet. Bengt-Inge Carlsson är optimist och tycker att stället har en framtid, speciellt sedan Europavägen för några år sedan drogs om så att den på nytt stryker förbi motellet.

Det ä uppenbart att Thomas Carlquist gillar Brännebrona.  När han klev ur sin Volvo petade han upp glasögonen i pannan och tittade uppskattande på byggnaden.

-Det är ett jäkla hus ….

Brännebrona blir den röda tråden under vår tvåtimmarslunch i motellets restaurang. Vid några tillfällen avbruten när Thomas vill visa det som gör Brännebrona så speciellt. Till exempel väggmålningen med den brinnande bro som gett namn åt platsen eller det lite kitschiga rum där tapeter och lampor kanske är original från 60-talet.

Frågan om vad som är original eller inte på Brännebrona har sysselsatt Thomas Carlquist en tid. Det är först efter att ha läst arkitekten Johannes Brattgårds uppsats om Brännebrona som läget har klarnat.

- De som uppskattar Brännebrona pratar ofta om den speciella fasaden och betongelementen. Johannes Brattgård, som forskat kring motellet, konstaterar att den delen uppstod först vid en ombyggnad i början av 70-talet. Den nuvarande fasadfärgen stämmer heller inte. Det som är rosa idag var tidigare vitt och dessförinnan brunt.

De nya uppgifterna om Brännebrona gör Thomas Carlquist lite tveksam om Brännebrona kvalificerar sig som byggnadsminne.

-Det ska ju finnas originaldetaljer på en byggand för att den ska vara värd att bevara. Brännebrona har förändrats mycket och så sent som i år fick hotelldelen ny träpanel på fasaden. Det finns saker som talar för byggnadsminnesförklaring men samtidigt en hel del som talar emot.

I den utredning som Thomas Carlquist gjorde i början av 2009 skriver han att det är ”Västergötlands preliminära inställning att en byggnadsminnesförklaring med t ex skydd av anläggningens exteriör bör kunna genomföras.” Hösten 2009 är han inte lika säker trots att han fortfarande gillar motellet.

-Brännebrona har en fantastisk historia som minst lika mycket handlar om entreprenören Ernst Skarp. Det var han som fick idén att bygga anläggningen med motell och restaurang. Först försökte han övertyga politikerna i Götene men när dom sa nej ryckte han på axlarna. ”Då bygger jag eget”.

Hela berättelsen om Götenes cementkung som fick en idé fascinerar fortfarande. I slutet av 1950-talet hade Skarp varit i USA och troligtvis var det där han hade fått idén till det motell som han ville bygga på den egna marken i Götene. Än så länge fanns det få motell i Europas biltätaste land. Snart skulle det första i skånska Fleninge, det andra i Småland (Vida Vättern)  få en efterföljare i västgötska Götene.

I den första versionen av motellet lät Ernst Skarp sätta en stor neonskylt med motivet ”en brinnande bro”. Det var den bro som enligt en medeltida legend låg just här och som gav orten dess namn. Cementkungen gjorde alltid som han ville och även utan sprittillstånd blev en mötesplats med många fester och konferenser. ”Brännevinsbrona” blev smeknamnet hos lokalbefolkningen. Anläggningen gick bra och till skillnad från idag fanns även en mack som sålde både Shell och BP.  

Thomas Carlquist tycker att det är bra att Johannes Brattgård rett ut begreppen när det gäller Brännebrona. Att fasaden, som blev en reklampelare för Skarps betongindustri, kom på plats så sent som först 1972 gör ingenting.  Det är ändå en intressant byggnad.

Trots allt som skrivits om Brännebrona finns det en hel del obesvarade frågor. Vem kom på att ge den gamla byggnaden ett skal av itusågade betongrör? Kom inspirationen från USA där Skarp hade sett liknande anläggningar eller var det som Johannes Brattgård föreslår ”en serie rationella beslut tagna av en jordnära man som inte brydde sig varken om trender, stilbegrepp eller vad andra tyckte”?

Vad som händer i framtiden är oklart. Thomas Carlquist antyder att det kanske måste till ytterligare en utredning som tar ställning till hur mycket av Brännebrona som är original. Till dess vilar tidningen Riksettans förslag om byggnadsminnesförklaring.

Men Riksettan håller tummarna.